Bara så att du vet pappa

Sven-Arne Paulsson

Nu har det gått precis ett år sedan du gick bort i cancer. Det var strax efter din 60 årsfest som vi upptäckte din hjärntumör och sedan gick det ett halvår innan du var borta. Det var det snabbaste halvåret jag upplevt.

Det gick fort, men ändå inte så fort som det skulle kunnat ha gått. Du skulle till exempel ha kunnat gått bort av någon helt annan orsak, en trafikolycka kanske. Jag är glad över att vi fick det sista halvåret tillsammans och fick prata med varandra och inom familjen. Det kändes fint.

Jag vet att du kände lite ångest över att du reste mycket när jag var liten pappa, men om du läser det här så ska du veta att det gör ingenting. Du var alltid min hjälte och jag har alltid pratat om dig med stolthet. Jag visste att du hade ett viktigt jobb, och det gjorde mig stolt. Jag ville bli precis som dig.

Det känns lite absurt att tala om det, men ändå bra på något vis. Jag saknar dig pappa och jag är ledsen över att du inte kommer att få uppleva mina barn och att dom aldrig kommer få träffa dig. Jag önskar att du kunde närvara på mitt bröllop. Att du finns till hands när det är något krågligt som måste lösas. Du kunde alltid lösa allt krångligt.

Bara så att du vet pappa; jag saknar dig. Jag älskar dig.

Barnbarnen viftar kring benen
‐ som smultron på ett strå ‐
de tänder min kärlek, den sista,
lika häftig som då